Hör du till dem som är insatt i frågor om pensioner? I så fall är du att gratulera. Många människor anser att pensioner är ett ogenomträngligt och krångligt område. Min uppfattning, efter att ha arbetat med pensioner och pensionslösningar i många sammanhang, är att pensionsfrågan kompliceras i onödan och att fokus ofta är felriktat.
En hel del av det jag kommer att beskriva gäller tjänstemannapensioner utanför de kollektivavtalade pensionslösningarna. Men motsvarande problem finns även i företag med kollektivavtalade pensioner, vilket jag återkommer till.
Det viktigaste när det gäller pension borde vara vilken avsättning som ska göras och hur man kan säkerställa medarbetarnas intressen gällande pensionssparande, utan att administrationen blir alltför omfattande. Ändå läggs mycket tid och möda på att diskutera rådgivning och fonder. Det finns chefer som är nöjda med sin pensionsmäklare därför att denne levererar bra rådgivningstjänster, samtidigt som de inte har en aning om hur företagets pensionspolicy ser ut eller vilka medarbetare som omfattas av vilken pensionslösning. Och det finns medarbetare som även de är nöjda med leverantören därför att denne ger bra rådgivning, utan att ha en aning om grundläggande förutsättningar, till exempel vilka försäkringar de betalar själva genom sina premier.
Min gissning är att mäklare, banker och försäkringsbolag har fått ett alltför stort inflytande över pensionshanteringen, därför att företagsledningar släpper frågan ifrån sig för att slippa lägga tid på den. Detta inflytande leder till att fokus hamnar på de områden där dessa aktörer är starka: finansiell rådgivning, sparprodukter och tilläggsförsäkringar. Det är viktiga frågor, men långt ifrån de viktigaste vare sig ur företagets eller den anställdes synvinkel.
Man kan naturligtvis anse att rådgivning är viktigt. Jag har inga synpunkter på att en arbetsgivare erbjuder nyckelpersoner, till exempel delägare, kvalificerad juridisk eller skatterättslig rådgivning av privatekonomisk karaktär. Det kan alldeles säkert vara en bra förmån av stort mervärde för dessa personer. Men en mer allmän pensions- och försäkringsrådgivning av det slag som mäklare och banker normalt står för, ger i princip aldrig det mervärde som motiverar den betydelse det ges för valet av pensionslösning. Enligt min erfarenhet är de inte heller särskilt efterfrågade av medarbetarna.
De empiriska studier som gjorts, pekar också på att det är svårt att öka avkastningen genom fiffiga produkter eller aktiva fondbyten. Mer avgörande för ett framgångsrikt sparande är istället låga avgifter och tillräcklig riskspridning.
Rådgivning kring försäkringar (bland annat efterlevandeskydd, men också livförsäkring, sjukförsäkring med mera) är mer motiverad och kan ha ett reellt värde för medarbetaren. Men att man vill ge medarbetarna möjlighet att teckna vissa försäkringar, betyder inte att personlig rådgivning är det bästa sättet att informera om det. Alla utnyttjar inte möjligheten till rådgivning och de som gör det är inte sällan de som redan från början är bäst insatta och mest intresserade. Det är inte de personerna som främst skulle behöva informationen.
I min egen lista över vad som är viktigt när man väljer pensionslösning, kommer möjligheten till rådgivning därför rätt långt ner, långt efter avgifter, administrativt stöd, trovärdighet och långsiktighet. På de här punkterna hamnar dessutom de kollektivavtalade lösningarna (till exempel ITP) mycket högt upp. Företag som har kollektivavtal bör därför fundera på om de behöver ha några andra lösningar överhuvud taget. De så kallade 10-taggarslösningar som medarbetare i en viss position eller på en viss lönenivå erbjuds, är inte sällan sämre för medarbetaren än den kollektivavtalade lösningen. Ändå kan dessa lösningar finnas med som en del i noggrant framtagna förmånspaket till särskilda befattningar. 10-taggarslösningarna togs fram för att säkra pensionen för personer med höga inkomster, det vill säga över den nivå som tjänstepensionen täckte. Att kunna erbjuda lösningar med möjlighet att göra egna val, blev något exklusivt. Med 70- och 80 talens börsutveckling var det dessutom oerhört lönsamt. Med tiden blev det vanligt att företag utan kollektivavtal, erbjöd 10-taggarsliknande lösningar till alla medarbetare. Det ansågs vara lite bättre än de vanliga, traditionella försäkringarna, som ansågs vara lite tråkiga. En garanterad avkastning på 3-4% ansågs vara i försiktigaste laget. Nu, när inflationen och räntorna är låga och börsen gått igenom ett par kriser, är förväntningarna på resultatet av fondförvaltande (eget och andras) betydligt lägre. Det blir också allt vanligare med premiebaserad pension, ibland utan tak, även i de kollektivavtalade lösningarna. Trots att förutsättningarna är radikalt förändrade, fortsätter försäkringsmäklare och banker att sälja in sina tjänster till företag med argument om placeringsprodukter och rådgivning. Personer med hög lön eller en stor del provision, undantas från de kollektivavtalade lösningarna och erbjuds lösningar från banken eller mäklaren istället, trots att de inte har efterfrågat det eller ens har något att vinna på det.
För medarbetaren följer dessutom nackdelen att det blir ytterligare en aktör att vända sig till när det är dags att ta ut pension. Det vore en välgärning om det var lättare att flytta sitt pensionskapital mellan olika förvaltare. Eller om man kunde behålla sin lösning oavsett om man byter arbetsgivare eller ej. Förutsatt att det gick att hitta enkla sätt att administrera en sådan ordning.
Min rekommendation brukar vara att fokusera på de övergripande, stora pensionsfrågorna och sedan använda den lösning som bäst svarar upp mot det. För företag med kollektivavtal betyder det att i större utsträckning använda den kollektivavtalade lösningen även till personer med hög och/eller ojämn inkomst. För företag utan kollektivavtal bör man åtminstone jämföra den egna bankens förslag med någon av de nya, webbaserade företagen med billiga lösningar och enkel administration som finns (som Nordnet och Avanza). Den egna banken kan mycket väl ha bra förslag och putsade priser, men man bör inte fastna i diskussioner om personlig rådgivning, fonder och sparprodukter. Inte heller bör man fastna alltför länge i de fristående mäklarnas tal om upphandlade lösningar eller returprovisioner. Det finns helt enkelt för mycket annat som är viktigt att fundera på som arbetsgivare. Vill man erbjuda rådgivning, går den att köpa separat till dem som behöver den.